Så blev det som man trodde ändå...

Efter min hektiska period var jag nervös för att jag skulle gå och bli sjuk. Det brukar ju bli så. Trodde faktiskt att jag var skonad den här gången. Kände mig rätt okej när jag gick och la mig vid den kristliga tiden halv nio igår.

.

Men vaknade i morse med ett lätt illamående. Velade länge om jag skulle sjukanmäla mig eller inte. Bestämde mig för att ta tjuren vid hornen och åka till jobbet. Men det höll inte så länge. Orkade med ett morgonmöte och en elevredovisning men kände mig sämre och sämre. Därefter uppstod en vanlig stressituation som vi lärare ofta har. Men då bröt det ut totalt. Blev helt yr och likblek. En kollega såg mig direkt och sa:

.

- Åk hem! Du ser helt sjuk ut! Det är lugnt - vi håller ställningarna här.

.

Tvekade en del eftersom jag hade en del uppgifter och lektioner som var tvunget att göras under dagen. Hade ingen större lust att lägga dem på hög. Men insåg att det inte gick att vara kvar. Bara bita ihop och åka hem.

.

Och sova...

.

- Himmel!

.

På eftermiddagen klev jag upp - kände mig betydligt skapligare - och tog det lugnt i lägenheten. När man varit på språng i stort sett en månad så blir lägenheten därefter. Känns ganska skönt att plocka bort pizzarester och mjölken som gick ut för över två veckor sen...

.

Nu ser iallafall lägenheten anständig ut. Så pass att jag till och med kan bjuda in gamla vänner på kaffe. Ni är välkomna!

.

(Det längre blogginlägget kommer senare - nu är det Boston Tea Party!)